studenter

Sedan jag gick från skolan igår har jag haft en del att göra med medstudenter. Igår hade vi möte med läkarsektionen och pratade om de flesta av läkarprogrammets aktuella frågor men kanske mest prioriteringssystemet till internationella utbyten. Ibland får man känslan att den frågan är som när kommunalråd ska bestämma sin egen lön, "Jo, men visst ska väl studentrepresentant i programrådet i ett år ge prioritet A...". Och samtidigt som det känns korrupt, så vet vi ju att vi gör någonting bra och nödvändigt. Jag tycker att det är allas ansvar att försöka göra något åt de saker man klagar på och jag tycker att konstruktivitet ska uppmuntras. De flesta människor engagerar sig inte i sina förhållanden på studieplatser, skolor, arbetsplatser eller samhället i stort. Man passerar och tänker att det inte är lönt. Ens företrädare och efterträdare gör för det mesta likadant.

Helt klart ett problem när man ska utvärdera, vad är bra eller dåligt när man A inte har något att jämföra med och B när man vet att det som är förmodligen kommer att bestå.

Denna förmiddag var jag på synundersökning på optikerprogrammet för att få recept på linser och glasögon. Och oj vilken bra synundersökning jag fick! Den tog nästan två timmar och min synskärpa till vänster kommer nog inte att bli lika bra som den till höger, men alla undersöknings resultat kollades av minst två studenter + en handledare om något behövde bekräftas. Och om det känns bra att vara patient i en utbildningsmiljö kan jag sätta skärpan på högra ögat på att det är bra att vara student också! Varför börjar man inte vfu "på riktigt" förrän T4 på läkarprogrammet och T3 på optiker programmet? Varför måste en ST i kirurgi titta på så länge innan den börjar praktisera (om man får tro Itiel Dror). Stridspiloter utbildas ju på en bråkdel av tiden det tar att tillverka en färdig kirurg. I Toronto så ska curriculum vara "tvärt om" säger Anna (hon var inte helt säker...), det skulle vara jätteintressant att läsa vidare om!