Idag är det onsdag. I förrgår hade vi halvtidsseminarium och igår läste jag Schmidt och försökte ta till mig hur han och medförfattarna menar att expertis utvecklas.
För att börja med Schmidt så verkar han mena att allteftersom en expert (i det här fallet en specialist i internmedicin) så får den en mer och mer sammansatt övergripande bild av teoretisk kunskap, betecknad som encapsulation. Detta skulle förklara varför en läkarstudent i slutet på sin utbildning kommer ihåg mer detaljer om ett godtyckligt patientfall, i exemplet en ung iv-missbrukare med sepsis, medan specialisten istället för detaljerna omedelbart tar till sig hela den kliniska bilden och registrerar den som sepsis-kapseln. Anledningen till att jag har ett motstånd mot det här är att den kliniska undervisning jag haft just fungerar på det sättet att man ska lära sig "kapslarna" snarare än mekanismerna när man passerat preklin. Nästan för mycket så att man blir skeptisk mot förståelsen för sjukdomsmekanismerna och låter bli att göra kopplingarna. Dvs, jag och mina kursare som inte är i slutet av våra utbildningar utan i mitten, tänker redan Airways - Breathing - Circulation - Disability - Environment när vi presenteras med ett akutmedicinskt fall. Om misstanke om infektion: odlingar sen antibiotika. Sverige kanske är unikt i någon mening, men det är svårt att greppa hur stor roll det spelar för den forskning som finns inom pedagogik och generaliserbarhet.
Sen för att kort referera halvtidsseminariet så kan jag säga att det var väldigt intressant att höra hur det går för kursarna och att jag fick värdefull feedback. Nedan en bild på mitt anteckningsblock:
Jag måste alltså komma på ett sätt att koppla teorin som jag läser och de frågor som kommer upp till arbetet med Coding Sheet. Ett bra tips jag fick var att skriva ner mitt upplägg och röda tråd i ett blankt dokument för att sedan anpassa rubrikerna i mallen för att på det sättet få en bättre bild av projektet. Här är en att göra lista:
För att börja med Schmidt så verkar han mena att allteftersom en expert (i det här fallet en specialist i internmedicin) så får den en mer och mer sammansatt övergripande bild av teoretisk kunskap, betecknad som encapsulation. Detta skulle förklara varför en läkarstudent i slutet på sin utbildning kommer ihåg mer detaljer om ett godtyckligt patientfall, i exemplet en ung iv-missbrukare med sepsis, medan specialisten istället för detaljerna omedelbart tar till sig hela den kliniska bilden och registrerar den som sepsis-kapseln. Anledningen till att jag har ett motstånd mot det här är att den kliniska undervisning jag haft just fungerar på det sättet att man ska lära sig "kapslarna" snarare än mekanismerna när man passerat preklin. Nästan för mycket så att man blir skeptisk mot förståelsen för sjukdomsmekanismerna och låter bli att göra kopplingarna. Dvs, jag och mina kursare som inte är i slutet av våra utbildningar utan i mitten, tänker redan Airways - Breathing - Circulation - Disability - Environment när vi presenteras med ett akutmedicinskt fall. Om misstanke om infektion: odlingar sen antibiotika. Sverige kanske är unikt i någon mening, men det är svårt att greppa hur stor roll det spelar för den forskning som finns inom pedagogik och generaliserbarhet.
Sen för att kort referera halvtidsseminariet så kan jag säga att det var väldigt intressant att höra hur det går för kursarna och att jag fick värdefull feedback. Nedan en bild på mitt anteckningsblock:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar